En annan hobby

Det är väldigt jobbigt att inte orka annat än att sitta still. Liggsår kommer väl snart som ett brev på posten. Tur att jag har en hobby till. Fotografera och leka med bilder. Det är inget jag brukar säga rakt ut, men tror de flesta anat när kamera ofta finns med. Så nu halvligger jag i soffan och kikar på minnen. Har hur mycket löparbilder som helst. Funderar på att göra ett öppet album med alla lopp. Så ni själva kan gå in och kika om ni finns med. 

Märklig känsla av att kika på nyhetsmorgon, sen någon Malou efter tio? Jag kollar nästintill aldrig på TV. Helst inte alls. (Fast vissa uppoffringar gör jag, för de som är värda) Vad gör alla människor som inte jobbar, eller pluggar? Jag hade klättrat på väggarna av tristess. Har sovit lika mycket som katterna. Det är kvalité vill jag lova. Fördelen med mycket sömn, är att jag snart får se Senad igen. Plus att min kropp kanske blir mer piggare. Energin stannar inte kvar i kroppen, de är segt. Den lilla maten som äts upp kommer bara tillbaka.

Det är lite gnälligt nu och så är det. Första riktiga gnäll-inlägget sen stressfrakturen. Tänkte bli mer positiv i helgen. < 3

Medaljregn och 2014

"Jag har gjort en Senad". Alla färglada band togs idag bort från respektive medalj. Sparar massa plats i hyllan. Tänker inte ta fram den bibban som ligger i kartongen. Dessa har lite extra minnen i sig. Har ställt frågan förut: Undrar hur alla andra gör? Får de synas eller blir det kartongen?

Fick nyss en bild från Senad. En strandbild från Barca. Fick Flashbacks från Lindas och min tur i Barca. Den stranden sprang vi längsmed på sista milen av Barcelona Marathon. Grym känsla att veta "Snart är det målgång, och benet höll även där" Med lite tur kanske vi kan synka en Salzburg resa med Linda och ett gäng trevliga människor nästa år. (Salzburg Marathon är nog fin fint) 

Nu är det vilodagar på gång. Min kropp säger ifrån och jag lyssnar för en gång skull. Idag är det den berömda karensdagen. Straffdagen! Min första sjukdag 2013! Lustigt nog sa en klok kvinna till mig igår (läs. mor) "Du ser SJUK UT! Smal, sliten och inte alls pigg ut". Typiskt att min mor alltid ska ha rätt. Såklart var de både feber och halsont på gång. Det passar förövrigt bra med förkylning nu. För snart går tåget mot 2014. Soffliggandes har jag hunnit planera riktigt seriöst. Det tog mig två timmar att lägga 15veckors planering (med några pauser för snytningar och harklingar). Jag är för första gången riktigt stolt över min genomtänka plan. Ska bli kul att höra Senads åsikter om detta...

Jag är taggad till tusen och kommer för en gång skull köra allt på ett kort! Håller det, håller det! Brister det väntar en ny fas och det tar vi 2014!



Detta år har stressfrakturen påverkat mig mycket i val av både träning och tävling. Dessa tävlingar har jag fått in:
* Barcelona Marathon 42km - 4:27:09  (Ett lopp som skulle utföras gående. Blev en lätt jogg med ett leende. En härlig weekend med Linda och övriga löpare som var med)

* Terräng DM, Köping 4,20km - 17:52 (Ett DM-brons) (Benet ok!)

* Salomon trail tour, Terräng Falun 5km - 26:50 (5:a) Svårigheter med pollenallergin.

* Fröviloppet Terräng 5,35km - 24:24 (1:a av damerna och 3:a totalt)

* Vansbro halvmarathon, Terräng 23km - 2:03:00 (6:a... Ett kul lopp med bra flow. Borde knipit tredjeplatsen, men vadkramp satte stopp.)

* Vasastafetten Mora sträcka 6. Terräng 4,60km - 20:22 (Laget kom 2:a och benet höll)

* Farthållare Stockholms halvmarathon 21,10km -1:57:56 (Måltiden var 2h)

* Black River Run, Västerås 32,2km -  2:46:43 (1:a En riktigt skön känsla i både kropp och själ)
 

Test av Energi!

Vi håller på att testa dessa produkter. Idag körde vi en gel under passet. Båda klarade magarna och fick lite extra energi. Innan passet tog vi även lite av den ovan. Det var ovanligt osötad och lättdrucken. Jag blev positivt överraskad över båda. Återkommer med
mer info efter flera pass...

En höstjogg ut på lite asfalt, grus och stig. Stigarna var inte så många tyvärr. Men, de lilla som bjöds taggade till huvudet. Regn och rusk fick vi med oss runt hela passet. Idag spelade det ingen roll. Vi båda hade kläder för väder och fick njuta av höstens vackra färger.

Efter 4km fick Senad en "dimma" framför ögonen och blev yrslig. Lite läskigt och märkligt. Jag truga på han en energi-gel och vi fortsatte framåt i regnet. Två gånger till fick vi stanna och kolla att han var med på noterna. Tror det är Ultraspöket som ropar efter mer vila. Skönt att mr får en tur till Barcelona nu några dagar. Låter som ett ypperligt tillfälle till att vila på.

Dagenspass//
15.20km - 1:19  5:12min/km på blandat underlag och det känns lätt!

Ett nytt ord har skapats idag LÖVE RACE! Det är när man springer fort i LÖV och är KÄR! Sprid detta ;) 

Era tips!

I den bästa av världar. Veckorna rullar på i snabb fart och snart ligger ett vitt täcke över Sverige.  För min egen del innebär det samma sak som alltid. Lite mer skidåkning och lite mer risker på jobbet. Snön är ofta väldigt vacker att se på och ger ljusare sken under mörka dagar. Nu var inte tanken att prata om snö och mörker. Utan energi.

Den är underbara varelsen kom idag med en ICA 'sallad till mig och kanelbullar. Utan den visiten hade jag inte tagit mig tid till lunch idag. Han är så fin att jag sjunker genom jorden.

Det är samma sak varje år. Tunga månader där flera dagar innebär ”lappsjuka”. Ute på bystan har man sällan sällskap av kollegor. Vilket innebär att raster/lunch inte motiveras på samma sätt. Mitt dilemma är alltså matlådan. Jag har ingen motivation att ha med mat ut och behöva äta den i bilen. Så jag skiter i det och äter hellre mat senare på eftermiddagen, i sällskap.  Det är inte kul att sitta i en kall bil. Så nu sitter jag och försöker motivera mig till att börja laga matlåda. Eller något annat bra att stoppa imagen. För det här går inte. Energin är lika med noll.

Så vad stoppar ni i era matlådor, eller frossar alla på restauranger? (Jag VET att flera av er som läser jobbar ute. Så fega inte nu, hjälp mig)

Håller igång löpningen på bästa sätt och snart drar hårdträningen igång. För det finns planer. Riktigt stora planer som inkluderar resor och trevligt umgänge. I onsdags sprang jag och Senad en sväng igen. Han la upp det i 6or och det blev helt ok tempo. Min fyra fart finns där och flåset är med mig. Vi har även kört massivt styrketräningspass. Där jag tog 60kg bänk och han 80kg, i maskin. Lite fränt om ni frågar mig. Vi har även hittat en ryggövning som ger vingar. Har även hunnit med crosstrainer och cykel.

På måndag inbjuder PG till jogging från Sjövägen/Parkvägen kl: 17:00.
Tempot är 4:45-5min/km. Kristin och jag ska dit och kika om vi platsar. Kom dit och jogga !

Att vara värddjur

Helgen har varit riktad åt återhämtning och sköna stunder. Fredagen startade med en trevlig tacokväll och sällskapspel. Att spela riktiga spel är nåt som livar upp sinnet och de spelas för sällan. Lördagen startade med en höstpromenad ut till Älgsjön. Min syster och jag såg inga älgar, men fick uppleva älgflugan. Efter promenaden tog vi en brunch på Bruks (åt bla. pannkakor med lakrits/hallon...). Väl inne fick jag smått panik. Det kröp i huvudet! Tro på f-n att en älgfluga krupit in i mitt hår. Vill inte vara med om det igen. Har ingen lust att agera värddjur åt en kryp. Eftermiddagen spenderades på gymmet med mannen som får mitt hjärta att slå. Vi fixade en skön fruktsallad "To die for" och kikade på film resten av kvällen.

Idag blev det en kort tur löpning till gymmet. 6km i ca 27min...Sen fick benen trampa lite på en träningscykel följt av ett skönt styrkepass. Har tagit det lite chill den här veckan. Sprang i Torsdags och föll rätt fult. Märkligt nog borde fallet skett på rullskidorna som testades på nylagd asfalt. Mycket alternativträning nu. Det känns fint och bra! Vi är starka!

The kid with the hungry heart…

The kid with the hungry heart…

 

Det kommer komma en tidpunkt då du känner av att du vill stanna, sluta. Det kommer en tidpunkt då din kropp ber och bönar om att du ska ge upp och det är då ditt huvud kommer intala dig att du inte ska fullfölja. Det är då viljan måste vara starkare, det är då man plockar fram den där extra biten av ett hungrigt hjärta.

Det finns belöningar kompisar, sen finns det belöningar. Belöningar som värmer själen långt efter att det där starkaste av lågor har slocknat.

Klockan 10 släppte Bosse iväg oss. I täten direkt med en mycket pratglad norrman, en före detta OS-snubbe strax bakom och en själ fylld med tro på uppgiften framför mig. 50 miles är långt men det är bra mycket lättare att springa med goda förberedelser i ryggsäcken och den här gången hade jag gjort min läxa. Läst på och verkligen sett till att vara redo. Dagen D var ju här!

Banan sträcker sig fint i 16 km. Det var 5 varv som skulle springas för min del. De första 5 km är det stig för det mesta, här och var kommer man ut på ett motionsspår och emellanåt får man tassa fram, tekniskt var ordet många använde. Hemma var ordet som jag brukade. Det var den här delen av banan där jag kände mig som starkast och det var också här det så småningom skulle avgöras och den där sista pallplatsen skulle bli min.

Banan flyter sen ut ur skogen och vidare via en grusväg tills man passerar riksvägen och sen flyter den bredvid Svartån. Man kommer till koloniområdet ett och efter det är det en kort sträcka med asfalt (skönt) innan man når koloniområde två, hela tiden med Svartån som sällskap. Under E18, över en träbro på andra sidan ån. Vidare till nästa trä bro och kontroll nummer två och sen är det ca 3,1 km tillbaka till mål. Banan är lättlöpt och väldigt ”flytande”. De två sista km bjuder på kupering av värre slag och där samlar man också på sig ca 100 m höjd/varv. Men värre än så var det inte och att komma tillbaka till backarna var på sätt och vis skönt. Det är ändå där jag trivs som bäst.

Efter första varvet var jag i rätt okej ledning. Inför det andra varvet tappade jag den ledningen till löparen som sen segrade också. Efter halva tredje varvet så började jag tappa fart och jag började känna mig trött. Inte trött på ett sätt så att man känner sig löptrött utan snarare att huvudet inte hängde riktigt med samtidigt som min mage började klaga. Jag stannade till med två km kvar, gick in i skogen en bit och pinkade. Inser att jag har väldigt lite vätska i mig och sätter som mål att jag ska ta mig till start och mål, få i mig gott om salt och lite resorb samt vatten så kanske det fortfarande finns hopp kvar de sista två varven.

48 km sprungna. Åsa kommer fram till mig och jag ropar …”salt, vatten, resorb…” hon fixar snabbt lite salt till mig. Det var inte gott men välbehövligt. Jag får i mig lite cola och några TUCkex med massor salt på. Redan där piggnar kroppen till lite. Skönt. Hon ger mig också en gel som dels innehåller koffein men också salt. Det underlättar massor och bara ett par hundra meter ut på det fjärde varvet ser jag en förändring. Jag blir piggare och benen börjar flyta på igen. Det börjar kännas bra igen!

I detta nu ligger jag på en 5e plats utan att riktigt ha koll på det hela. Vid kontroll två kommer jag ikapp en löpare som jag senare i skogen springer om. Han tappar desto mer på mig där det blir kuperat och så småningom hänger han inte med. När vi ska ut på det då sista varvet så ligger jag bra till. Jag får i mig lite mer salt och Åsa och den snälla norrmannen som sprang med mig i början, Anders berättar att jag inte ligger så långt ifrån en tredje plats. Det här ska jag ta tänker jag. Anders berättar att han fått bryta två varv in. Får också höra att Åsa vunnit sin klass på 20 miles och tänder till lite extra, så klart ska vi ha med oss två pallplatser hem.

Som jag nämnde tidigare så är min absoluta favorit på banan de första 5 km. Det är här det krävs flyt trots att det är tekniskt. Det är här jag ska ta in på trean och ta över den pallplatsen. När jag lämnar skogen bakom mig ser jag honom, han är ca 200 meter framför mig och han går. Springer några meter och går några. Det kommer en backe. Han tvingas gå i den. Jag ligger bakom och beslutar mig att vara bakom honom tills vi kommer till nästa nerförslöpa. Där ska jag springa upp bredvid och sen förbi. Jag gör precis det jag tänkt. Innan backen är slut tvingas han än en gång gå. Det är det sista jag ser av honom till dess att vi kommer i mål.

Åsa möter upp strax innan kontroll 1. Hon berättar att jag nu ligger trea och att jag ska fokusera på samma tempo. Det är inte lönt att försöka attackera på tvåan då han ligger ca 10 minuter före. Jag kommer till kontrollen och möts av Lars-Ove, denna evigt optimistiske och glada man som skänker mig ett par peppande ord. Mycket uppskattat. Jag tar mig igenom kontrollen och vidare via Svartån. Koloniområde ett och sen ut på asfalten. Löpningen flyter på bra och jag gör jämna km-tider. Åsa möter upp vid kyrkan. Peppar till tusen och jag börjar inse att det bara är 6 km kvar och att jag kommer greja tredjeplatsen. Jag vill dock inte ta något för givet utan jag gör det jag kan för att hålla mitt tempo och låter km efter km flyta på.

Vid kontroll två möter jag Simon och skojar lite…”fortfarande ingen öl…det här får jag ta med Bosse sen…” vi utbyter lite skratt och sen försöker jag rulla på. Jag ser på andra sidan ån att fyran i loppen inte ligger så långt bakom så jag pressar på lite tills jag kommer till backarna igen. Upp och ner och ohej. Två hundra meter kvar, hundra meter kvar. En skön känsla. Jag hör Kerstin som är speaker för dagen. Kommer fram till målkontrollen. Trycker ner sportidentpinnen. 7.50.27h och 80.5 km senare. Trea i mål.

Jag nämnde tidigare att det finns ett hungrigt hjärta i den här kroppen. Det har det funnits ett tag. På sätt och vis dödade Black River Run ett spöke som länge funnits inom mig. Hela det här året har jag haft tron på min förmåga och på att jag kan. Och någonstans så känns det som att jag i lördags fick visa att det faktiskt är så. Främst för mig själv. Vilket i sig känns väldigt, väldigt skönt.

Nya äventyr väntar. Och jag har vid tidigare tillfällen sagt att förändring är bra. Det är fördelaktigt att göra små förändringar för att utvecklas som individ, människa, idrottare. Från den 15/10 tävlar jag därför för en ny klubb. Västerås LK. Ett beslut som jag funderat över ett tag. Och som jag efter helgen tagit och som känns väldigt rätt för mig och min utveckling som löpare men framförallt som ultralöpare. Björnstorps IF kommer alltid att ha en stor plats i mitt hjärta. Det är en ”moderförening” där jag har massor med kompisar och som tagit väl hand om mig. Tack för allt. Det här är inte ett adjö, det här är ett vi ses. Väl mött där ute kompisar. 

 

 

 

Gästbloggare: Senad Suhonjic Ultralöpare & Livsnjutare